det är lite jobbigt när man inser att den person
som man sett upp till, den man brydde sig så mycket om och
så vidare försvinner och man går vidare och sen när man börjar prata så inser
man att man växt ifrån varann. att avståndet som fanns innan är större
än någonsin. att man gått olika vägar. att ens världar gjort en ännu mer olika.
att allt det där man hade är bara minnen.
så vad gör man? stannar man kvar och har kvar det där lilla
eller går man vidare och har kvar minnena...
att man äntligen släpper taget......

sen så har vi Daniel, han som kommit in i min värld, som kommit att betyda mycket
för mig.... att vi fått lära att acceptera varann och bygga upp tillit.
men varför kan jag då inte prata med han om allt?
han är min bästa vän, men ändå så är jag så orolig
att det jag säger kan göra han arg eller såra han....

men jag vet i alla fall att vad som än händer så kommer A alltid betyda mycket
och daniel med. jag önskar bara att allt var enkelt...

men kanske är det dags att släppa taget och gå vidare..... kanske har jag lättare
att släppa in folk i mitt liv då.....