kapitel 1-4

Kapitel 1

Ankomsten

Jag tittar ut genom fönstret på bilen, regnet smattrar mot rutan och jag suckar tyst, tittar på min pappa som kör bilen. Han har polisuniformen på sig och han ser sliten ut. Han drar handen genom sitt svarta hår. Han tittar på mig och ser bekymrad ut, men till slut säger han:

- Jag vet att du inte vill hit, men vad ska vi annars göra?

- Inte vet jag,svarar jag och tittar ut. Jag vill ju inte vara här, men inte vill jag vara hemma heller. Jag försökte sköta mig när jag kom hem från sommarlovet men som sagt det gick ju inget bra. Olivers sista ord till mig innan vi skildes åt den där kvällen dyker upp då och då.

  • Natalie, jag finns här för dig och allt kommer bli bra.

Jag torkar tårarna som rinner ner för kinden. Jag sväljer och skakar av mig alla minnen. Jag är dottern till en polis, jag är flickan som borde sköta mig. Jag har aldrig haft höga krav på mig, så vad gick fel? Att jag började trotsa var mycket för att ingen såg mig. Jag var flickan som ingen såg. Jag kan fortfarande minnas pappas besvikna min första gången polisen hämtade mig för att jag var för full. Den enda som alltid såg mig var Andreas. Nickes gäng såg mig bara när jag betedde mig fel och så var det med mina föräldrar med. Men Andreas han fanns alltid där, men jag har svikit honom med.

  • Framme, muttrar pappa när vi svänger in till Gläntan.

Jag tittar på det stora vita huset och ryser till. Pappa parkerar bilen och jag kliver ur polisbilen och slänger ryggsäcken över axeln, jag smäller igen dörren och går upp mot huset.

- Din mamma kommer snart med dina saker. säger pappa som går ur bilen.

Jag nickar och skyndar mig in för att slippa bli så blött. Egentligen älskar jag hösten när det regnar och blåser. Det blir så mysigt, men inte idag.

  • Hej Natalie, säger Michael glatt och ler mot mig.

  • Hej, muttrar jag surt.

  • Så var det inte du som aldrig mer skulle sätta din fot här? Frågar Michael. Jag ignorerar hans fråga och går mot trappan upp till rummet.

  • Jag får samma rum va? frågar jag

  • Ja då, svarar Michael.

Jag tittar ut genom fönstret. Musiken dånar och överröstar regnet och blåsten. Jag tittar på rummet och suckar. Visst, rummet är litet men mysigt. Men jag vill inte vara här. Jag vet inte var jag vill vara. Jag vill bara att allt ska ta slut. Att jag slipper mardrömmarna, slippa känna att allt känns fel, jag vill bara få leva.

Nu är jag här igen, med alla andra snorungar som råkat illa ut, med alla som analyserar allt, med psykologer och alla samtal. Jag kastar kudden jag haft i knät i väggen och reser mig från fönsterbläcket. Jag lägger mig på sängen och låter tröttheten ta över.

Någon timme senare knackar Daniel på dörren.

  • Natalie, din mamma är här nu,säger han och stänger dörren.

Jag reser mig från sängen och går ner. Dennis visar mig vart dom andra är. Jag kliver in och sätter mig på en av stolarna. I rummet sitter mina föräldrar, Daniel och så en jag inte känner igen. Psykologen har långt blont hår och jag tycker hon liknar Pernilla Wahlgren. Jag ler för mig själv.

  • Jag heter Olivia och jag ska vara din psykolog, säger damen jag inte känner.

  • Okej. Trevligt, svarar jag artigt. Men var är Michael, min gamla psykolog? frågar jag.

  • Michael och jag ska vara dina handledare istället, men han är ledig idag. svarar Daniel.

Jag nickar bara. Alla börjar prata men inte jag. Jag sitter tyst och sakta men säkert försvinner ljuden bort. Jag förlorar mig in i min egen värld, den trygga världen, där man aldrig bli sviken.

  • Så hon ska vara här tills jul? frågar min mamma. Jag tittar på henne.

  • Ja, sen får vi se, säger Daniel.

Mina föräldrar nickar och tydligen ska dom åka nu. Jag är för trött för att ens bry mig så jag säger hej då och försvinner upp på mitt rum. Tio minuter senare sover jag.

 

 

 

Kap 2

Hur allt gick till!

Allt började när jag slutade sexan då pappa gifte om sig och sedan mamma. När vi började sjuan så lärde vi känna Nicke och hans brors gäng. Sjuan gick inte speciellt bra. Jag hade fått veta att jag skulle få gå om sjuan. Men det var efter en fest där Sara blev mördad som jag började sköta mig. Jag var på fest och försökte stoppa killarna men dom slog mig medvetslös så jag hamnade på sjukhuset. Jag vaknade upp på sjukhuset och mamma berättade vad som hade hänt. Som tur är slipper jag att åka till rättegången, dom hade tillräckligt med bevis ändå. Men jag hade hellre gått på rättegången än gått på min bästa väns begravning.

 

Andra året som jag gick i sjuan så skötte jag mig, men eftersom jag skötte mig så hörde jag inte av Nicke. Men Andreas och Oliver fanns där för mig. Så att sköta skolan, gick jätte bra fram tills de nästan var sommarlov då Oliver åker in på sjukhuset för att ha svimmat. Det visar sig att han har cancer. Men jag sa till oliver att jag alltid fanns för han. Men dagen efter när jag skulle till skolan så ringer olivers mamma och berättar att han tagit självmord. Jag kan liksom inte förstå hur han kunde lämna mig. Jag vände ryggen till åt Andreas. Men Nicke, som jag och Sara lärde känna, ja han och hans gäng tar hand om mig.

När skolan började igen(började 8an) så skolkade jag och gjorde allt för att slippa tänka. Men allt funkade bra, om man nu kan kalla det bra att jag var på konstiga fester jämt, hänger med ett gäng som säljer droger och slåss, jag började röka och slåss själv. Provade droger och blir en del av Nickes gäng. Hos psykologerna sade jag inget. Jag fick höra att om det inte blir bättre så skulle jag hamna på ungdomshem. Men eftersom jag inte gjort något allvarligt och jag började sköta mig så blev det inget med det.

 

Men när sommarlovet kom så hamnade jag på en fest och efter att ha druckit för mycket så känner jag att jag inte orkar mer. Jag sade upp kontakten med ”gänget” och försökte vara duktig. Men då jag en dag hittaade ett kort på Oliver, Sara och mig inser jag hur dåligt jag mådde. Det jag minns sen är att jag vaknade upp på sjukhuset och mamma skällde på mig för att jag tagit en överdos med amfetamin. Socialstyrelsen är inblandade nu och det har bestämts att jag ska till ett ungdomshem.

Efter mitt självmordsförsök så visste jag inte vad jag skulle göra, allt blev liksom upp och ner. Jag spenderade sommarlovet på Gläntan, men fick åka hem när skolan började. Men det gick inge bra hemma, bråk med allt och alla.

  • Ja sen hamna jag här igen, säger jag och tittar på Olivia. Hon nickar mot mig och ler.

Det känns skönt att prata med Olivia, hon berättar saker om sig själv och frågar inte varför hela tiden. Hon lyssnar och frågar bra frågor.

  • Men vad hände med Andreas då? fråga Olivia

  • jag sa att jag hatade han och vi bråkade och det var väl därför jag försökte ta livet av mig, svarar jag.

  • Ska du prata med han?

  • Vet inte. Får väl se när vi träffas.

Hon ler mot mig och vi bestämmer en ny tid vi ska träffas på. Jag ler och går ut därifrån. Jag kan liksom inte fatta att det snart är jul. Det är fullt med snö överallt och det är minusgrader ute, fast idag snöar det. Jag springer in och möter Jenny i dörren.

  • Ska vi spela biljard? frågar hon och går mot trappan som leder ner till klubbhuset som vi kallar det.

  • Klart vi kan, säger jag och går efter henne.

Jenny är en av dom som bor här, hon och jag har blivit riktigt bra kompisar här. Det är fem stycken med mig som bor här och sen är det några som kommer och träffar psykologerna och vissa som bara går i skolan här och några som bor här ibland. Men det är jag, Jenny, Krille, Sebastian och Jake. Krille och Sebastian är två killar som tror att dom är så tuffa, men Dennis som jobbar här ja han vet att killarna inte är så tuffa. Jake han sitter i rullstol, han går i skola här och bor här vissa dagar. Han hamnade här för att han var så trött på sitt liv och han blev mobbad. Här trivs han jätte bra och är den som håller samman alla. Det är faktiskt skönt att vara här, men jag vet att om två veckor ska jag hem.




Kap 3

Mötet

  • Ursäkta mig, men vem är du? säger jag och tänker att jag är ju den enda som är förutom personalen. Killen vänder sig om och säger:

  • Varför bryr du dig? Seriöst, lägg dig inte. Han tystnar och tittar bort.

  • Sorry, jag heter Adam. Vem är du? säger han efter en stund.

  • Natalie,säger jag och ler mot han. Jag ser att han har en piercing i ögonbrynet. Han nickar och frågar var alla är. jag förklarar för han att alla som bor här är iväg och personalen har möte.

  • Men vad gör du här? frågar jag och tittar nyfiket på han.

  • Jag ska bo här, säger han och drar handen genom sitt korta, bruna hår. Jag bodde här förut men sen förra våren rymde jag och ja det är en lång historia.

  • Så du är den Adam, säger jag. Han tittar på mig och rynkar på ögonbrynen.

  • Vad menar du? frågar han.

  • Ja, men alla som bor här har snackat om en Adam som bodde här, var supercool och slog ner alla. Sen rymde han och hamnade i fängelse. Men tydligen inte, säger jag. Adam skrattar och svarar:

  • Jo, det är nog mig dom pratar om, fast jag hamnade inte i fängelse utan på ungdomshem där man var inlåst. Jag var där hela sommaren i stort sett, sen flyttade dom mig till ett annat ställe. Var hemma på julen och nu är jag här. Jag skötte mig och hamnade här, säger han och skrattar

  • Men om du skötte dig, varför fick du inte stanna hemma? frågar jag.

  • För att min utredning inte är klar, svarade han. Jag tittar på och nickar.

  • Men varför är du i skolan? frågar han och skrattar. Jag tittar surt på honom och svarar att jag hade tråkigt och ville få lite gjort med skolarbeten. Han fortsätter skratta och hämtar sin mattebok. Efter några minuters tystnad svär Adam och stänger igen boken.

  • Går de inget bra? frågar jag

  • Nej! säger han och ser sur ut. Jag reser mig från stolen och sätter mig bredvid honom och försöker hjälpa honom med matten.

Några timmar senare så kommer Daniel in.

  • Vill ni ha mat? frågar han och tittar på oss. Vi nickar och reser oss upp.

  • Har ni haft kul? frågar han

  • Klart vi har, säger Adam och ler. Jag skrattar och vi går in i huset.

 

Efter maten bestämmer jag och Adam att vi ska ta en promenad. Vi går och snackar om allt möjligt. Jag berättar om hur jag hade det innan jag kom hit och Adam berättar om sig själv. Han berättar att när han var tretton år och så slängde hans pappa ut honom och hans bästa kompis blev misshandlad av ett gäng invandrare. Han berättade om hur han kommit med i ett gäng, men att allt spårat ur då han försökte hämnas. Adam påminner mig lite om Nicke, fast Adam hade haft det värre. Jag kan inte förstå riktigt att Adam varit inblandad i inbrott, masshandlingar, med mera.

  • Jag har försökt att lämna allt bakom mig massor med gånger, men har alltid hamnat där igen, säger han och tittar på mig.

Jag nickar lite lätt och vi fortsätter gå. Det visar sig att Adams dröm som återkommer är nästan lika som min. Adam tröttnar på att snacka så vi går tysta tillbaka.

 

Några dagar senare så är det ett möte på gläntan, där mina föräldrar och Adams föräldrar är med. Vissa i personalen är oroliga för att jag umgås med Adam. Men då mina föräldrar får träffa Adam så säger dom att Adam och jag är nog bra för varann.

  • Natalie! skriker Adam och bankar på dörren..

  • Det är öppet! ropar jag och Adam kliver in genom dörren. Han slår sig ner på sängen och flinar.

  • Dina föräldrar tyckte om mig, säger han och drar handen genom sitt kort klippta bruna hår. Jag räcker ut tungan åt honom och skakar på mitt långa hår.

  • Ny piercing i tungan? frågar han.

  • ja. Jag fick den av mamma, svarar jag

  • men mina föräldrar gillar alla killar som smörar för dem, säger jag och Adam ger mig en sur blick.

  • Ha ha super kul. Ska vi kolla på film?

  • Vadå för film?

  • Sagan om ringen? frågar Adam medan vi går ner. Jag nickar och springer före han.

På måndagen kommer de andra som bor här. Jenny får ha möte och träffar med sin handledare och psykolog nästan varenda dag för att hon hamnar i bråk med Adam hela tiden. Sebastian och krille är överlyckliga, tycker det är coolt att den omtalande Adam är här. Dom springer efter honom som ett par små flickor som träffat på deras idol. Jake är superglad att Adam är här. Roligt nog så är Adam nästan som Jakes slav och kör runt honom i rullstolen hela tiden.

  • Seriöst Adam, varför är du så jobbig? skriker Jenny och jag håller på att tappa glaset i golvet. Jag hör hur Adam öppnar sin dörr på övervåning.

  • Seriöst Jenny, säger Adam och försöker härma Jenny ljusa röst. Varför finns du?

  • Jag hatar dig! skriker Jenny och smäller igen dörren.

  • Är dom igång nu igen? frågar Dennis. Jag tittar på Dennis och ler.

Han är den som alltid jobbar. Han lagar mat, följer med på utflykter och han är den man alltid kan prata med.

  • Verkar inte bättre svarar jag och suckar. Dennis skrattar och försvinner in i köket. Jag går upp till Jenny och slår mig ner på hennes säng.

  • Måste du bråka med Adam? frågar jag. Jenny tittar surt på mig.

  • Men varför måste han vara här? Du försvarar bara honom för att du är kär i han.

  • För det första så har Adam rätt till att vara här och för det andra så nej jag är inte kär i han, svarar jag. Jenny pratar på om hur elak Adam är men jag har slutat lyssna, för i mina tankar så är jag långt borta.

  • Men hallå Natalie är du där? skriker Jenny och ruskar om mig.

  • Öh ja, svarar jag.

  • Ha ha du tänkte på Adam, säger Jenny och tjuter av skratt. Jag börjar också skratta när hon härmar Adam och låtsas att hon gör en kärleksscen.

  • Vad håller ni på med? frågar Adam som tittar in.

  • UT! skriker Jenny och kastar sig mot dörren och helt plötsligt så är bråket i gång igen.

På natten kommer Adam som vanligt in till mig och vi sitter och pratar. kan liksom inte fatta att tiden går så fort här och om någon vecka är det dags att åka hem ett tag. Men jag vet inte om jag är redo att åka hem igen. Men jag vet ju i alla fall att jag ska stanna här ett bra tag. Men på sportlovet blir det att åka hem.




Kapitel 4

Kärlek eller kompisar?

Jag måste ju säga att tiden gick otroligt fort och utan att vi ens vet ordet av så var det sportlov. Det var dags att åka hem ett tag. Jag skulle först vara hos min pappa och sen min mamma. Det fungerade bra att vara hemma och jag kom till gläntan på onsdag kväll. Men då jag haft drömmen nästan varenda natt sen jag åkte hem så fick jag ha samtal med min psykolog Olivia. Vad jag inte visste var att Adam hade kommit till Gläntan när jag hade samtal. Men tydligen så hade han hamnat i något bråk så han fick sitta i möte hela kvällen. Jag hade börjat bli sjuk så jag gick och la mig.

 

Klockan ett på natten kommer Adam in i rummet och släpar med mig ut för att röka. Vi står där ute och kollar på snön som vräker ner. Adam snackar om att det ska bli snöoväder. Jag lyssnar knappt på han. Som vanligt så hamnar mina tankar på annat håll. Min pappa brukade alltid säga att jag var en drömmare och att jag hade en otrolig fantasi. Adam stod och pratade på och jag var långt inne i mina drömmar.

  • Tror du det? frågar Adam och puttar på mig. Jag fattar ingenting men säger:

  • Ja då, det låter jättebra. Adam skakar på huvudet.

  • Du lyssnar ju inte. säger han. Jag ler mot honom och vi går in.

  • Du hamnar alltid i din egna värld, säger Adam.

  • Du får det att låta som att jag är sjuk i huvudet, säger jag och tittar på honom. Adam skrattar och får till slut ur sig:

  • Jag trodde du var det, säger han och slänger sig på min säng. Jag kastar en sak på honom och grimaserar.

  • Har inte du en egen säng? frågar jag honom.

  • Jo, men den är inte lika skön och där har jag ingen slav, svarar Adam glatt och ber mig sätta på musik.

  • Jag är inte din slav, säger jag.

Men eftersom jag vill ha musik på sätter jag på en Kent skiva. Medans musiken strömmar ut genom högtalarna så lägger jag mig bredvid Adam. Jag blundar och lyssnar på musiken, känner hur musiken dunkar i mig. Jag hör hur Adam sjunger med i låtarna. Först låter det irritreande, men sen blir hans röst en del av musik. Jag känner hur tröttheten sjunker in och innan jag vet ordet av så sover jag.

 

Jag vaknar med ett ryck och sätter mig upp i sängen. Adam lägger sin hand på min axel och jag skriker till.

  • Lugn, det var bara en dröm, viskar Adam. Jag försöker lugna ner mig och tittar på honom.

  • Varför kommer drömmen tillbaka? frågar jag Adam

  • Har du pratat med Olivia om den? frågar Adam

  • Ja. Hon sade att det är bra att jag drömmer om sånt som har hänt så jag kan bearbeta det, svarar jag.

Adam vet vad jag pratar om för han brukar ha liknade dröm som handlar om det som hänt i våra liv. Första dagen Adam kom hit så drömde han sin dröm och jag min och jag mådde så dåligt efter att jag skulle gå ut och då mötte jag Adam.

  • Vill du gå ut? frågar han mig. Jag skakar på huvudet och reser mig upp.

  • Jag mår bra, säger jag och tittar ut genom fönstret. Adam står bakom mig.

  • Okej! Vill du att jag ska gå? frågar han.

  • Nej! Fast Daniel kommer inte bli glad att du är här, svarar jag och vänder mig mot Adam. Han ler mot mig.

  • Låt han bli sur. Hur skulle han kunna veta att jag är här? frågar han.

  • Han vet ju allt, svarar jag.

Adam skrattar. Jag ska precis säga åt han att det kommer bli problem, men innan jag hinner säga något så kysser han mig.

  • Jag vet att det kommer bli problem nu, viskar han i mitt öra. Men kan jag hjälpa att jag fallit för dig? frågar han. Jag skakar på huvudet och han kysser mig igen.

  • Vill du att jag ska gå nu då? frågar han och ler. Jag skakar på huvudet.

 

Jag minns inte att Adam gick, men när jag vaknar är han inte där. Men på fönsterbläcket ligger en papperslapp. Jag reser mig ur sängen med ett leende på läpparna. Tar lappen och läser:

Tänkte att det var bäst att jag gick! Men du ska

veta att allt jag sa igår var sant.

Kram Adam.

p.s jag sa ju att det skulle bli snöoväder:)

Jag skrattar och tittar ut, jodå Adam hade rätt. Jag byter om och går ner till matsalen. Dennis och Adam sitter där och äter frukost.

  • Vilka är det som jobbar idag? frågar jag

  • Ja, nattpersonalen sitter i morgonmöte med Jonathan och Karin så jag antar att det är dom som ska vara här idag, svarar Dennis och ler. Jag nickar och sätter mig mitt vid bordet. Jag tar fil och flingor.

  • Sovit gott? frågar Dennis

  • Ja då. Hade drömmen igen, men annars sov jag bra. Svarar jag. Adam tittar upp från tidningen och möter min blick.

  • Inga monster då? frågar han och skrattar.

  • Jo, men den var så ful att jag bara skratta och då gick den. Svarar jag och ler. Dennis skakar på huvudet och fortsätter läsa sin tidning. Efter ett tag reser sig Adam upp och tittar på mig.

  • Ska prinsessan med ut? frågar han och går mot dörren. Jag följer efter. Vi går ut på altanen och röker. Adam ställer sig framför mig och kysser mig.

  • Fint brev, säger jag och tittar på honom. Adam skrattar och ställer sig bakom mig och håller om mig. Jag slingrar mig ur hans grepp och ställer mig mitt emot han.

  • Men tror du inte det kommer bli massa problem? frågar jag.

  • Jo, men orka bry sig, svarar Adam och blåser ut röken.

  • Jag vill inte ha problem Adam. Även om mina föräldar inte skulle bry sig sli massa problem, säger jag och tänker på Andreas.

Vill jag verkligen det här med Adam. Jag ser Andreas i mina tankar, minns hur allt blev bra i julas och sen när jag skulle åka sa han att han var kär i mig vilket ledde till att vi bråka och nu när jag var hemma så undvek jag honom. Jag saknar Andreas något enormt.

  • Jag vet att du tänker på Andreas, säger Adam och ser sur ut.

  • Men du fattar liksom inte, säger jag.

  • Vad är det jag inte fattar? Att du gillar Andreas och mig?

  • Mm, svarar jag och går in. Adam följer efter och ser sur ut.

Vi fortsätter diskussion när vi spelar biljarad, Adam blir sur och går upp på sitt rum. Så jag går efter.

  • Men Adam jag kan inte bara strunta i Andreas. Jag vet inte vad jag vill just nu, säger jag och tårarna börjar rinna. Adam slutar sura och kramar mig.

  • Det ordnar sig, säger han.

Hela helgen går och Adam är förstående, men på måndagen blir det bråk, för Jenny som kom hit i söndagskväll såg Adam och mig stå ute och hångla. Sen såg hon Adam gå in på mitt rum mitt i natten. Det första jag hör när jag kommer ner för trappan är världens bråk. Jag hör Adam och Jenny som bråkar, hur Daniel skäller och hur Sebastian och Krille försöker hjälpa Adam.

  • Adam var med oss hela kvällen och vi var också inne hos Natalie i natt, säger krille.

  • NI LJUGER! skriker Jenny.

  • Adam, säg sanningen, säger Daniel. Jag hör hur Adam berättar att han gillar mig och jag honom, men att det är komplicerat. Det blir tyst efteråt men sen säger Krille:

  • Det är bra Adam. Jag kliver in genom dörren och alla kollar på mig.

  • Förlåt, jag var tvungen att berätta. säger Adam. Jag nickar bara.

  • Visst ska ni slänga ut Adam nu? frågar Jenny. Jag tittar surt på henne.

  • Nej! Men ni två(Daniel pekar på mig och Adam) ska på samtal. Dennis håller på och kontaktar era föräldrar, säger Daniel. Jag nickar och Adam ser jättesur ut och försvinner ut. Krille följer efter honom.

 

Jag sitter på mitt rum när Jenny kliver in.

  • Hej, säger hon och sätter sig på golvet.

  • Hej! svarar jag och tittar på henne.

  • Förlåt, säger hon.

  • Lugnt, svarar jag. Men varför pratade du inte med mig först? frågar jag.

  • För jag var sur för att du inte berätta och sen i morse så kom Adam ner och sa massa saker, svarar hon. Jag nickar och skrattar.

  • Ja ja det är som det är, säger jag. Jenny skrattar och sätter sig bredvid mig.

  • Så hur gick det? frågar hon.

  • Jo vi förklarade att vi inte visste om vi var ihop och så, svarar jag.

  • Var är Adam? frågar Jenny.

Jag förklarade att Adam satt och pratade med sina föräldrar om han ska hem på påsklovet. Jenny nickar.

  • Så ni är inte ihop?

  • Nej! Jag vet inte vad jag känner.

Jenny och jag pratar om allt, jag berättar om Andreas. Hon säger att det kommer ordna sig.

  • Ska ni kolla på film med oss? frågar Sebastian som kommit in på rummet.

  • Dom andra är där nere och väntar. Adam skulle bara säga hej då till sina föräldrar. Vi nickar och går ner. Jag slänger mig i soffan där Krille ligger.

  • Natalie, du tar död på mig! skriker Krille.

  • Nej då, svarar jag honom och kittlar han. Adam kommer in och vi har kuddkrig. Till slut lugnar allt ner sig och vi tittar på filmen.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Zandra

Min blogg om mitt liv:)

RSS 2.0