Kap 5

Hemma

Det är dags att åka hem och vara hemma ett tag. Jag har undvikit Andreas och jag vet inte hur det blir med Adam. Men jag vet att jag måste prata med Andreas. Men det känns som att Adam döljer något. Men det ska bli skönt att få komma hem ett tag. Det har blivit bestämt att jag ska vara med i skolan nu när jag är hemma. För tillfället sitter jag och väntar på att min mamma ska komma och hämta mig. Alla andra har redan åkt så det är bara jag kvar här. Jag vet inte om jag ska åka och träffa Andreas eller om jag ska låta det vara bara. Men jag längtar efter honom så otroligt mycket.

• Din mamma är här nu! ropar Dennis.

• Jag kommer! ropar jag tillbaks och springer ner för trapporna och hoppar in i bilen.

• Hej mamma, säger jag glatt och ler mot henne.

• Hej gumman, Ska du hälsa på Andreas?

• Kanske, svarar jag.

Mina föräldrar och Andreas föräldrar är kompisar. Andreas och jag är uppväxta tillsammans. Vi sitter tysta i bilen, tills mamma pratar om min lillebrors kalas, att jag ska till skolan, att vi ska in till stan och handla, gå till frisören, jag nickar och sitter tyst och lyssnar på mamma. Orkar inte prata eller tänka just nu. Efter en timmes körning är vi framme vid stan. Vi handlar och sen går vi till frisören. Mamma tycker jag ska färga mitt långa blonda hår, så jag klipper det och färgar det svart med slingor i. Mamma skrattar och säger att det passar mig bättre. Jag färgade blont när jag gick andra året i sjuan och sen blev det svart i åttan och sen i somras blev det blont igen.

Vi kör in till huset där min mamma bor. Johan som är mammas nya man och deras gemensamma barn kommer ut.

• Har du saknat oss? säger Elias som är den minsta.

• Klart jag har. svarar jag och lyfter upp honom. Sofia och Robin (tvillingarna som är 11 år) står i dörren med Hanna som är sju år.

• Jag fyller tre år i morgon, säger Elias stolt när jag sätter ner han i hallen.

• Jag vet! säger jag och kramar han. Jag hälsar på alla och Sofia följer med till mitt rum.

• Jag och Robin har egna rum nu. säger hon och ler.

• Det är bra. svarar jag och ler mot henne.

• Ja. fast det är ganska tomt utan han, säger hon och vi börjar skratta.

Jag packar upp och sen visar Sofia mig hur det ser ut i huset efter ombyggnaden. Typiskt mamma att alltid göra om. Pappa ringer på kvällen och frågar om jag ska komma till Uppsala där Andreas bor. Jag svarar att jag vet inte. Känns som att Tyresö och Östermalm räcker för tillfället. Pappa skrattar och säger att det är kul att jag slipper Södertälje i alla fall och han blir glad att jag kommer till honom och hälsar på. Jag ber pappa att hälsa Anna(pappas nya fru) och Leo och saga(deras barn) från mig. Dom ska komma på fredag och fira påsk med oss och sen ska jag med dom hem.

 

Det är måndagmorgon och jag sitter i köket och äter frukost. Elias sitter och slänger flingor på golvet och mamma springer runt hela huset. Jag väntar på att Josefin ska komma och ringa på dörren så jag kan dra till skolan med henne.

Jag rycker till av att det ringer på dörren, så jag går till dörren och öppnar.

• Kom in, säger jag och ler mot Josefin

• Hej baby! Det var inte igår, säger hon och kramar mig. Josefin kommer in och stänger dörren. Jag letar reda på mina skor och jacka och ropar:

• Mamma! Jag drar nu..

• Okey! Ha så kul. Och snälla sköt dig! ropar hon tillbaka. Jag ler och vi går ut.

Vi går sakta mot skolan och snackar om allt möjligt.

• Vadå, är du ihop med Adam? frågar hon.

• Nej! Svarar jag och tar fram mobilen. Ser att Andreas och Adam skickat. Jag suckar och lägger ner mobilen i fickan.

• Men har du snackat med Andreas? frågar hon.

• Nej... jag ska. svarar jag.

Hon fortsätter snacka om alla killar och fester, att Nicke inte synts någonstans. Men att Jonte, Nickes kusin som går i vår skola brukar hon se. Vi svänger runt hörnet och ser skolan. Jag suckar och tar fram ciggen och vi stannar. Josefin sätter på musik på sin mobil och sjunger med i texten.

• Fint du sjunger, jossan, säger någon. Jag och Josefin vänder oss om och ser Nicke och Jonte stå där.

• Hej! Säger vi och tittar på dom. Nicke ler mot mig och kramar mig.

• Äntligen hemma? frågar han. Jag skakar på huvudet.

• Nej eller ja men bara för typ två veckor.

• Alltid något, ler han.

• Ville du något? frågar jag.

• Nej, hörde att du var hemma så tänkte hälsa.

• Okey. Hej. Nu har du hälsat. Säger jag och drar med mig Josefin. Nicke tar tag i mig och säger:

• Natalie, ha inte så bråttom.

• Vi ska till skolan och vi har börjat.

• Jag har saknat dig. säger Nicke.

• Jaha. Hej då. svarar jag och vi drar.

• Är du sur på han? Frågar Josefin när vi går in i skolan.

• Nej, men jag har tillräckligt med problem, svarar jag. Hon nickar bara och vi går in i klassrummet.

 

Hela veckan var bara så skön, så härligt att vara hemma igen. Jag bråkade med Adam för han sa att jag skulle hålla mig borta från Nicke. Det var kul i skolan och jag åkte och hälsade på pappa på helgen. Men fredagen veckan efter så skulle jag åkt till gläntan men jag åkte inte dit på fredagen för skulle istället åka hem på söndagen. På fredagen så skulle jag vara med några kompisar men det slutade med att vi hamnade på en fest. Jag minns inte mycket när jag vaknade upp hemma hos Nicke.

• Men åh! vad är klockan? skriker jag och springer runt i rummet.

• Tyst! svarar Nicke.

• Vad hände igår?

• Vet ej. Kan jag få sova nu? frågar Nicke och sätter sig upp.

Han börjar skratta åt mig då jag försöker få på mig kläder och svara på sms vilket gör att jag ramlar.

• Natalie, du däcka så jag tog med dig hit, inget hände! säger Nicke. Jag nickar mot han.

Jag svär tyst för mig själv, typiskt mig att däcka med Nicke i närheten.

• Vad bra. svarar jag honom.

• Ja! jag vet hur du känner för Andreas och jag skulle aldrig såra Adam och sen så är du och jag vänner ju.

• Okey! Tack Nicke. Men vänta nu, vadå Adam? frågar jag.

• Ja. han är typ en av mina bästa vänner. svarar Nicke.

• Menar du Adam som är på gläntan?

• Ja! först fatta jag inte att det var dig han snacka om, men sen fatta jag det.

• Men vad tusan. Varför sa ingen något?

• Adam sa att han skulle säga.

• Men åh... det var därför han inte ville att jag skulle vara med dig.

Nicke skrattar. Sen berättar han alltihop. Att Adam är med i gänget och att dom funderar på att hjälpa Adam att rymma.

• Du kan ju följa med. säger Nicke.

• Aldrig!

• Tänk på saken. Säger Nicke.

• Andreas kommer aldrig mer prata med mig då. säger jag och sätter mig på golvet.

• Har du pratat med honom? frågar Nicke.

• Nej, Jag ska.

• Prata med han, åk till gläntan och bestäm dig sen. Du måste reda ut allt med honom.

• Adam då?

• Äh han klarar sig. säger Nicke.

• Men Adam skulle ju sköta sig. Säger jag och pluttar med munnen.

• Trodde du verkligen det?

• Vet inte. Men jag har lovat Andreas att sköta mig.

• Ha ha, den var bra Natalie, säger Nicke. Jag ignorerar hans sarkasm och frågar:

• När drar ni?

• Så fort vi fått klartecken av Adam, svarar Nicke. Vi rycker till av att min mobil ringer. Jag svarar:

• Hej!

• Natalie, var är du? Frågar Adam

• Hos Nicke, han har berättat allt. Jag ska till Andreas. Vi snackar sen.

• Förlåt. viskar Adam. ”Klick” jag lägger på.

Nicke skjutsar hem mig till min mamma och sen bokar vi biljett till Uppsala. Nicke följer med till tåget. Vi står där och väntar och små pratar lite. Nicke säger att jag ska vara lugn och att allt kommer bli bra.

• Tack för allt, säger jag.

• Lugnt, du är som en syster för mig, svarar han och flinar.

• Är Adam sur? frågar jag.

• Ja. men han får skylla sig själv. Skit i han nu. Åk till Andreas. Han kramar mig och jag kliver på tåget.

 

 

 

 

 

 

 

Kap 6

Andreas

Tåget åker och kör förbi hus och skog. Jag lutar mig tillbaka i sätet och tittar ut. Mamma har ringt och sagt att jag kommer, så Andreas skulle möta upp mig. Jag ska ringa han snart för jag är framme om ca en halvtimme. Jag blundar. Tar upp mobilen och ringer han.

• Hej! säger jag

• Hej! säger Andreas och låter glad.

• Jag är framme snart, säger jag.

• Jag åker nu! Förlåt för allt.

• Det är jag som ska säga förlåt. Säger jag. Men allt kommer bli bra nu Andreas.

• Jag hoppas det, säger han.

• Men vi syns snart då.

• Ja! hej då.

• Hej då. säger jag och lägger på. Snart dags då tänker jag.

Jag kliver av tåget och känner hur nervös jag blir. Men när jag får syn på Andreas och han kramar om mig så släpper allt och det känns så bra.

• Jag har saknat dig. säger jag och håller om Andreas.

• Trodde du hatade mig. säger han

• Nej. Förlåt säger jag och torkar en tår.

• Gråt inte. Allt är bra nu. säger han och tar min hand och så går vi mot hans bil.

 

Det är skönt att komma hem till Andreas för man känner sig alltid trygg där. Vi sitter och pratar med hans mamma ett tag innan vi går in på hans rum. Andreas får mig att berätta allt som hänt, så jag berättar om gläntan, om Adam och Nicke. Varför jag undvikit Andreas.

• Så Adam och Nicke känner varann?

• Ja. svarar jag och tittar på honom.

• Så hur känner du för Adam?

• Jag vet inte Andreas. Du och jag hade bråkat och då kom Adam och sen kom jag nära Adam. Men Adam ljög för mig.

• Men du gillar Adam?

• Ja. Men tänkte på dig jämt. svarar jag. Andreas ler mot mig nu.

• Så du gillar mig? frågar han, men frågan är mer ett konstaterande. Jag suckar och ler mot han.

• Klart jag gör.

• Hur mycket? frågar Andreas mig. Han ställer sig framför mig och tittar mig i ögonen.

• Jättemycket, nästan viskar jag.

• Jag trodde du undvek mig för att du inte visste hur du kände? frågar han.

• Jo, men nu vet jag.

• Vad bra! För vet du vad? Jag älskar dig. säger Andreas och innan jag hunnit svara så kysser han mig.

 

Jag vaknar med ett ryck och sätter mig upp i sängen. Tittar på Andreas som sover så sött. Jag tar ett djupt andetag och kliver försiktigt ut sängen. Andreas vänder på sig. Jag andades ut och tittar på han. Jag hittar mina rosa mjukis byxor som jag tar på mig. Jag smyger ut genom dörren och ner för trappan. Jag går bort till köket och ut till altanen där Emma som är Andreas syster står.

• Hej! Trodde ni sov. Säger hon och ler mot mig.

• Andreas sover. Jag vaknade nyss. Hade en mardröm. Jag tar upp en cigg och röker

• Så, vad är det mellan dig och min bror? frågar hon.

• Ja du jag vet inte riktigt. Har så mycket att tänka på. svara jag. Sen berätta jag om Adam,Nicke och deras plan att rymma. Emma tittade på mig.

• Jag är inte förvånad. Men om du gillar Andreas så är väl inte valet så svårt?

• Det borde inte vara det. svara jag.

• Natalie jag förstår dig. Jag var i samma sits som du när jag var i din ålder. Jag valde Peter och den bra vägen. Men tro mig jag saknar mina vänner och ibland kan jag ångra mig.

• Men Emma, du är gift och har barn ju.

• Jo. jag älskar dom. Skulle inte byta ut mitt liv. Men att lämna ens kompisar, att lämna det som en gång var tryggt är svårt. Men Natalie gör ett bra val. Säger hon och ger mig en kram. Vi går in och jag går in till Andreas. Han vaknar till när jag stänger dörren.

• Var har du varit? Frågar han och sträcker ut armarna. Jag lägger mig i hans famn och säger:

• rökte och pratade med Emma.

• Åh är hon här? Vad kul!

Jag skrattar och vi börjar prata om gläntan. Andreas frågar när jag ska komma hem igen. Han berättar att dom kanske ska flytta in till Tyresö. Jag blundar.

• Jag vet inte riktigt. Blir väl till sommaren. Det ska göras en ny utredning och sen ska det tas ett nytt beslut. svarar jag.

• Hoppas du får komma hem snart. Viskar han i mitt öra. Jag kysser honom, mest för att få slut på samtalet.

 

 

 

 

 

 

 

Kap 7

Rymningen

Jag har varit hos Andreas i nästan en vecka. Det är fredag och jag ska åka till Gläntan. Andreas ska skjutsa mig dit. Jag har sagt att han inte behöver, men han vill. Så fredagmorgon sitter vi i Andreas bil.

• Hur blir det med oss? frågar Andreas och tar min hand.

• Andreas, jag älskar dig. Men jag måste få i ordning på lite saker.

• Lugnt. Jag kan vänta. Säger han och ser mallig ut.

Jag sväljer och blinkar bort tårarna. Det gör så ont att jag måste välja, att jag kanske måste såra killen jag älskar. Visst, valet borde vara lätt, men det här handlade om killen jag älskade och sen Nicke som är en av mina bästa vänner och sen Adam. Jag suckar när vi svänger in till Gläntan.

 

jag och Andreas kliver ur bilen och Jenny kommer springandes mot mig.

• Hej! skriker hon och kramar mig.

• Hej! viskar jag tillbaks.

• Vi trodde du rymt. skrattar hon. Jag ler, oj om hon bara visste.

• Ha ha nej då.

• Vem är han? viskar hon i mitt öra.

• Andreas. Säger jag.

• Oj oj...

• Andreas detta är Jenny, Jenny detta är Andreas, säger jag och dom skakar hand.

• Adam är sur. säger Jenny när vi går mot huset. Andreas kväver ett skratt och jag tittar på honom.

• Jaha! Men jag är sur på honom, säger jag och öppnar dörren.

• Han är sur för att du var hos Andreas, säger hon.

• Okey!

Jenny fattar att ämnet är slutdiskuterat. Vi kommer in i matsalen där alla sitter. Adam får syn på mig och Andreas. Han reser sig och går.

• Han har ingen rätt att vara sur, säger jag till Andreas.

• Skit i han. svarar Andreas mig.

 

Andreas stannar hela dagen och jag brister ut i gråt när han åker. Jag sitter på mitt rum när Adam kommer in.

• Din pojkvän var trevlig, muttrar han mot mig.

• Lika trevlig som din bästa kompis Nicke. svarar jag.

• Natalie, jag kan förklara.

• Jag vill inte höra Adam.

• Så du ska bara skita i mig och ta tönten.

• Jag älskar Andreas,

• Du och jag då?

• Du ljög och jag har alltid haft känslor för Andreas.

• Men Nathalie snälla. Följ med. Jag tittar på honom, orkar inte spela förvånad. Jag bara suckar.

• Vi får se. svarar jag.

• Så du överväger det? Trots Andreas? frågar han.

• Mm. Hej då, Säger jag och kör ut Adam från mitt rum, orkar inte bråka med han.

 

Dagarna som går så planeras det för rymningen och min utredning pågår. Adam och Nicke tjatar på mig. Jag pratar massor med Andreas. Gråter mig till sömns på nätterna. Allt känns upp och ner. Till slut kommer Nicke med ett förslag. Jag ska följa med när Adam rymmer(vilket är nästa lördag) och sen ska jag möta Andreas och sen bestämma mig. Jag fattar inte planen riktigt men beslutar mig för att det blir bra.

 

lördag eftermiddag:

Det är lördageftermiddag och Adam sitter och berättar hur rymningen kommer gå till, vilket får mig att åter börja fundera på hur jag ska göra.

• Vi kommer att säga att vi ska gå provvandring inför vandringen. För det för att vi kan ta med oss saker. Sen går vi runt i skogen så vi kommer till vägen, där Nicke hämtar oss. Därifrån åker vi till gömstället, säger Adam.

• Låter bra! Men Andreas då?

• Vi får mobiler så du kan kontakta honom. Bestämma tid och plats och så att inte polisen kommer dit. När vi sedan kommer dit så kan du antingen åka med han eller med oss, svarar Adam. Jag nickar bara till svar och tittar sedan bort.

• Natalie, det kommer ordna sig. Vi finns här för dig.

• Jag vet, viskar jag.

Men jag vill inte välja bort någon och jag vill inte vara på det här skit stället. Fan. Jag sparkar till väskan som står på golvet.

Vad har jag för val, att svika Andreas men att slippa allt skit och kunna vara mig själv. Eller att välja Andreas och slippa leva på rymning, slippa all knark och bråk, Jag suckar. Adam tittar på mig och skrattar. Jag tittar surt på honom. Vi går ner till dom andra och kollar film.

 

Lördagen efter:

Jag har precis pratat med Andreas och Adam har sagt att vi ska ha provvandring, vilket fick Daniel och Joel att börja skratta, men dom tyckte det var en bra ide. Vi skulle vara tillbaks till middagen bara hade dom sagt.

• Kommer du? frågar Adam och tittar på mig.

• Ja! säger jag och vi går ut genom dörren.

 

 

Jag har lämnat brev till folk på mitt rum. Vi skyndar oss igenom skogen och kommer ut på vägen. Jag ser Nickes bil komma körandes. Han bromsar in och vi hoppar in. Vi kör till gömstället där vi får mobilerna. Men det tar några dagar innan jag kan kontakta Andreas. Jag sitter på Kims(Nickes storebror)kontor och lyssnar på när dom pratar.

• Adam ska ni hålla er gömda för alltid? frågar Kim.

• Nej för fan! Dra utomlands eller något. Vi får se. Det löser sig.

• Jo! men ville bara veta, säger Kim.

• Natalie hur är det? frågar Nicke.

• Det är bra, svara jag.

• Just fan. Förlåt. Men jag ringde Andreas och förklara allt. Han är inte sur, saknar bara dig. Han väntar på att vi ska bestämma när vi ska träffas. säger Kim och ser skyldig ut.

• Va! allvar, skriker jag och flyger upp ur stolen.

• Förlåt, viskar Kim. Jag nickar.

• När vill du bestämma? frågar Nicke.

• När vill ni veta? frågar jag.

• Snart. För ska du vara kvar så drar ni utomlands, säger Kim och dricker en klunk ur glaset.

• Natalie, jag fattar om du inte vill detta, säger Nicke och Adam.

• Jag vet inte. Men säg att jag träffar Andreas om tre dagar, säger jag.

Den kvällen mår jag riktigt dåligt. Känner hur saknaden av Andreas gör sig påmind, minns hur Adam alltid blev lycklig av mig. Men så slår tanken mig, tanken som ska göra att jag kan bestämma mig. Oliver. Jag måste till hans grav. Jag reser mig upp ur sängen och letar reda på Nicke. Jag förklarar för Kim och Nicke om min tanke. Dom lyser upp och kör mig direkt till graven. Jag ryser till när jag kliver ur den varma bilen. Jag hatar att vara på kyrkogården. Jag hatar verkligen att gå till olivers grav. Jag saknar honom så otroligt mycket. Men hans grav får mig att minnas hur allt en gång varit. Ute så är det kallt, regnar och blåser. Jag knäpper jackan och skyndar mig fram mellan gravarna. Jag Får syn på Olivers grav. Jag slår mig ner på marken.

1. - Oliver, jag behöver dig, jag vet inte vad jag ska göra. viskar jag ut i mörkret.

Jag vet att det låter som jag är galen men det är som att Oliver är där. Att bara sitta där och minnas allt, att se och höra Olivers röst ger mig en stor tröst. Som att han finns där fast han är borta.

Jag sitter en lång stund där. Går mot bilen och jag har tagit ett beslut.

- Nathalie har du beslutat? frågar Nicke när jag sätter mig i bilen.

- Ja! svarar jag. verken Kim eller Nicke frågar mer.

1. Dom vet att jag kommer göra det som blir bäst för mig.

2. - Du ska vet att vi kommer alltid finnas för dig. Säger Kim och ler mot mig.

Jag nickar mot han. Vill bara sova, vill bara att tre dagar ska ha gått. Det är dags att gå framåt nu.

 

 

 

Kapitel 8

Epilog- valet!

Det har gått tre dagar och vi sitter i Nickes röda Volvo och tittar ut, väntar på att den svarta BMW ska komma in körandes. Nicke tittar på mig och jag ler eller ja, jag försöker le. Adam som sitter i baksätet skruvar på sig.

• Sitt still, säger Nicke irriterat och tittar på Adam.

• Men kan han komma eller? frågar Adam.

• Han kommer snart, säger Nicke.

Jag tittar på Adam och suckar. Jag känner hjärtat slå hårt. Det är fem veckor sen jag var hos Andreas och två veckor sen jag prata med honom. Jag saknar hans röst, hans värme och ja hela han. Adam har tjatat och tjatat om att han vill veta vad jag valt, men jag har inte sagt något. Jag sitter där och tittar ut. Jag ska gå ur bilen när han kommer, prata med honom och sen sätta mig i antingen den svarta eller den röda bilen. Som en dålig film tänker jag och ler för mig själv. Så hör vi en bil köra in, en svart BMW. Jag kommer på mig själv med att le och rodna. Nicke tittar på mig.

• Vad som än händer och vad du än väljer så kommer du alltid ha en plats hos oss. säger Nicke. Jag kramar om honom och går ur bilen.

• Vad vet du? hör jag Adam fråga när jag stänger bil dörren.

Andreas kliver ur den andra bilen och går fram mot mig. Han slår armarna om mig och då släpper all oro och jag börjar gråta.

• Jag vet att du valt och jag vet inte vad du valt, men Natalie jag älskar dig och även om du sätter dig i Nickes bil igen så ska du veta att jag kommer vänta på dig, säger han och jag ser hur tårarna rinner från hans kind. Jag torkar tårarna och kysser honom.

• Jag älskar dig med, svarar jag han och vi står där tysta och håller om varann.

Det har slutat regna och jag ser solen spricka fram genom dom grå svarta molnen. Jag känner att det är dags. Tydligen gjorde Andreas det med för han kysser mig och går och sätter sig i sin bil. Jag tittar på bilarna och suckar tungt. Tar ett par djupa andetag och går till en av bilarna. Sätter mig och bilarna kör i väg. Jag tittar ut och ser solen lysa på bilen. Jag har gjort mitt val.

 

Slut!