Efter flera år av förrviring och sökandet på vem jag är, vad jag vill, lära känna vem jag är och så vidare så känns det som jag landat...
som att jag äntligen hittat vem jag är, vad jag kan och så.. vad jag vill bli och vill med mitt liv. Äntligen så är

jag någon igen jag är jag:) Nej men från högstadiet och framåt så på början man en slags process utveckling där man någonstans ska bli vuxen, veta vad man vill bli och så vidare och plus det så händer det ju massa andra saker i ens liv. ibland har allt gått toppen och ibland mindre så toppen. Jag har pendlat med att veta vem jag är till att undra vem jag är. jag har trott att jag vetat vad jag vill bli till at funderar på varför håller jag på med detta. Jag har alltid varit något men dåhar det mer varit typ att jag varit någon kompis, flickvän, dotter osv osv... Visst så är det ju alltid men jag har velat bara vara zandra också. och jag har velat känna att jag är saker för att jag vill det. Jag är Fias matte och det har jag valt. Jag jobbar med hunddagiset för att jag vill det.

 De sensate 4 ¨åren har varit en ordentlig process. och senaste 2 åren har jag verkligen lärt känna vem jag är, vad jag kan, vill hur jag fungerar och så vidare, och nu har jag börjat känna att jag är den jag vill vara:) 

Man ska så klart aldrig sluta växa, lära känna sig själv och så vidare men någonstans så hittar man rätt väg i alla fall:) och man ska aldrig bli helt vuxen man måste få vara lite barn.

 

Någonstans tror vi att vi ska växa upp och en dag veta vad vi vill med allt och vi ska vakna upp en dag och vara vuxna.  Så fungerar det inte, tro mig. Och så tänker vi för mycket på att men tänk om jag gjort sådär i stället..
Men nu är det ju såhär att allt som händer och det har gjort att man är där man är idag. 

 

Lär känna dig själv och ha inte så höga krav på dig själv!