Jag tror inte på himlen och gud och allt det där på det viset, men jag tror ändå någonstans att när man dör så åtreförenas man med dom man älskar och så vakar man lite över dom som finns kvar.

 

För 12 år sen dog min farfar i en hjärtinfarkt och hans död kom verkligen som en blixt från klar himmel, jag tror vi alla vart chockade då. Som alltid när någon man älskar dör så försvinner en liten bit av en och den där läskiga saknaden om att man aldrig mer kommer få se personen smyger sig på en, man börjar funderar på livet, minnas personen. När min farfar dog var det ett rejält snöoväder, det var nästan som att det hände fast det inte skulle hända, (jag tror lite på ödet och tecknen) som att vädret visade att något hemskt kommer hända.

Idag vid halv nio på morgonen gick min farmor bort.

En del av mig känner en lättnad, en lättnad att hon äntligen efter flera år av att bara bli sämre äntligen får vila och må bra och äntligen få återförenas med min farfar för jag tror att en stor del av henne försvann med farfar, hon trodde nog att hon skulle dö förre han, att han alltid skulle finnas där.

Hon sa alltid att tex nu är det sista julen, eller nu är det sista gången vi ses och nu fins hon inte mer och det jobbigaste men ändå det skönaste är att det som hände var både bäst och rätt för hon mådde inte bra på slutet och hon orade sig för allt och alla och nu får hon äntligen vila och vet ni vad solen lyser och det är jätte fint väder som att något säger att det som hände var rätt, det var dags för farmor nu, men hon finns ändå här med oss, hon och farfar. Jag vet att vi är lite förberadda på vad som skulle ske, men ändå så kändes det så konstigt när vi fick reda på det, och det är lite svårt att ta in, att hon faktiskt inte finns mer.

 

En del av oss alla som älskar farmor dog idag med henne och även om vi alla känner att det är okej att det var bra för henne så är det okej att vara ledsen, att sakna henne. Jag vet att en del av min pappa dog den d'r dagen när min farfar, hans pappa dog. Helt pltötsligt var en del av hans familj borta och jag vet att han saknar honom och tänker på han och idag så försvann en till del av min pappa. Men i min pappa så kan man se en del av min farfar och en del av min farmor. Världen stannar inte upp när någon dör, men världen bli lite klarare, lite tomare men att veta att man alltid har minnena, att personen som är borta ändå finns där på något viss och att en dag så kommer man mötas igen gör det lättare.

 

Farmor du kommer alltid vara en stor del av mitt liv och en förebild, du kommer bli saknad, även om du kände dig ensam så var du aldrig det. Jag hoppas att du är med farfar nu och att vi en dag möts igen, farmor jag älskar dig.

 

Det får göra ont, man får vara ledsen men livet går vidare och minnena finns kvar! Idag är lite en sorgens dag, men idag är även en fin dag. 2013 den 2 februari så fick min farmor äntligen vila! <3 älskade farmor<3

 

Farmor var enkel av sig och tyckte att ett kort, en fin dikt, ett brev kunde minsann räcka när hon fyllde år,  hon älskade när jag skrev en dikt eller skickade ett fint brev till henne. jag minns att för inte allt så jätte länge sen så skickade jag ett brev till henne och så ringde hon när hon fått det och berätta hur glad hon vart och det värmde i en. Jag kommer alltid minnas henne som en glad, trevlig, kärleksfull och snäll farmor. och lika trevligt är det att höra av min pappa att hon var en bra mamma och att pappa haft en bra uppväxt.

 

En sak jag minns med min farmor och farfar är det sista jag gav dom tillsammans, den sista julen, det var en tavla med sommar, hus och ett staket bland annat, jag tyckte den passade dom. Jag minns så mycket underbara och fina saker och att dom hela min barndom fanns där och sen andra halvan från 11 åt tills nu fanns farmor där.