jag har tänkt på en sak, jag får nästan alltid klara mig ensam alltså om jag räknar bort min familj nu.
Men det är som i skolan jämt, jag får alltid se till att jag har någon att jobba med, att jag får vara med för annars skulle jag liksom bli bortglömd......

Det har blivit lite så på skolan nu med, jag försvinner liksom lite. jag finns där men lite där bakom.
Visst jag är inte den mest sociala typen, jag har liksom ingen lust att sitta vid chatt, men på träffarna är jag grymt social, alltså jag är liksom mer social än jag brukar vara. Men ändå känns det som att jag inte tillhör.
Jag bryr mig inte så, för är van att klara mig ensam och jag gillar det. Men ibland lnskar jag att jag i alla fall kände att jag tillhörde.