Satt och kollade igenom min bdb på gamla bilder.... fick mig att tänka på förhållanden...
Alltså visst en del av mig saknar att ha ett förhållande, men samtidigt inte...
det är inte så att jag är rädd för att vblir sårad utan nej jag vill bara vara ensam typ.

men det är jobbigt att bli sårad, det är jobbigt när ens förhållande tar slut.
Det är som att hela världen försvinner.

men det finns andra saker som kan såra en.... få en att må dåligt....

jag hade en period när jag hade det riktigt tufft... egentligen började det innan jag och marcus gjorde slut, något som stratade alla bråk.. jag blev osäker och sen så mådde jag dåligt. dels för att jag kände mig kvävd...
sen när marcus gjorde slut så rasade allt just då. nu så vet jag att viu inte passade ihop men då kändes det skit. 2 år var som borta.... så jag hade världens jäkla fjortis sommar som jag kallar det.. men även den bästa sommaren på länge. mycket hjälp att gå vidare fick jag av Andreas, tyvärr förde jag över allt jag kände på han, så jag klängde mig fast och förlora han... det tog mig hårt att se andreas försvina från mig. helt plötsligt stod jag där helt ensam.
jag minns praktiken i västaerås hur dåligt jag egentligen mådde då. sista året på brinell var tufft.

Det var på våren där som vändningen kom och som jag började inse vem jag 'r och at jag klarar mig ensam...
alltså visst jag skulle inte ha något emot att ha ett förhållande med en kille som passar mig, en kille som är lite som jag. men jag vet att min  värld går inte under för att jag ''r ensam. det värsta man kan göra i ett förhållande är att antingen känna att "om du lämnar mig så dör jag" för då blir allt fel men känner du även "jag klara mig helt utan dig" så blir även det fel. Alltså man ska känna att man klarar sig både med och utan personen, en balans, som är svår.

Jag kan säga idag att jag inte vill ha tillbaka minnena men att jag saknar marcus, kenta, tommy som personer...
dom var trevliga, roliga och snälla. bara det att jag passade inte ihop med dom. men samtidigt så finns det andra jag saknar, gamla kompisar, klasskompisar...... en person som alltid kommer betyda mycket för mig(har jag insett) är Andreas. jag trodde att det berodde på att jag förde över det jag kände till han... men nu tiden gått och så så har jag insett att han kommer alltid betyda mycket för mig. ett tag så kändes det som att allt han gjorde var för att hjälpa mig och ska jag vara ärlig så är det nästan så.

jag minns när vi satt uppe och prata på msn hela nätterna, prata om allt och ingenting. eller när jag somnade i från så satt han och väntade på i fall jag skulle logga in igen... den dagen marcus gjorde slut med mig så på kvällen logga jag in på msn och då var andreas där inne, ödet??? hm ja kanske...

jag lärde känna Andreas när jag gick på media, först lärde jag känna robban, sen lärde jag känna robbans kompis nicke(som jag har kontakt med än idag) och genom Nicke så hittade jag Andreas, först skrev vi på lunar med varann och sen msn.... varje gång jag logga in så hade han skrivit... men just denna dag så var han inloggad...
sen efter det pratade vi varenda dag och sen när skolorna börjde så tappa vi lite kontakt, men sen fick vi upp en bra kontakt, sen träffa jag andreas och sen efter dess har vi knappt pratat(jag vet komiskt).

Men jag lärde mig att man kan lita på människor, jag lärde mig att klara mig ensam, jag lärde mig att livet går vidare.....

visst idag så försöker jag fortfarande lite hitta mig själv, men jag mår bra...:)